Minnen

 

Jag tittar på På spåret i efterhand och slungas plötsligt nästan 36 år tillbaka i tiden. Låten Sparvöga som Marie Fredriksson sjunger är med i en fråga. Redan när de ställer frågan om en låt från en svensk tv-serie från 1989 vet jag svaret, den fantastiskt fina men sorgliga låten Sparvöga. Jag såg tv-serien, vilken jag inte minns handlingen alls från, ensam på kvällarna med en nyfödd J. Han låg i en korg. Jag får direkt den här sorgliga känslan av att jag var så ensam i mitt föräldraskap redan från början. X-mannen jobbade jättemycket och fortsatte med sina aktiviteter som om inget i hans liv förändrats. Han var borta i snitt tre kvällar i veckan förutom jobbet. Jag var helt ensam med en nyfödd. Detta fortsatte även när lilla S kommit, då bodde vi i en stad som deras pappas jobb tagit oss till och jag kände inte en människa och fortsatte vara lika ensam om dagar och kvällar. Sen flyttade vi till en tredje stad och det blev lite bättre för då kom jag närmare hem och kunde träffa mina föräldrar och vänner oftare. Men föräldraansvaret låg till största delen på mig. Sen flyttade han till en annan stad och jag blev ensam igen med barnen. Efter en flytt tillbaka skildes vi efter en tid och sen var jag ensamstående med barnen under resten av tiden de bodde hemma. Han fanns inte för barnen, hans jobb och nya liv kom alltid först. Jag delade aldrig mitt liv med någon annan på heltid, för mig kom barnen alltid först, vi tre bodde kvar i vårt älskade hus. Det var absolut inte så man trodde livet skulle bli. 

Helg igen

 Jag fattar inte hur veckorna kan gå så här snabbt. Nu är ytterligare en vecka avklarad och vi har kommit in i november månad. På jobbet har det varit en tuff vecka med sjukdom och semester som har gjort att vi varit få på plats. Jättetuffa ärenden och jag har känt mig väldigt trött. Vi diskuterade detta att utvecklingen har gått till att vi hanterar väldigt mycket jobbiga ärenden som tar på ens energi. De här lätta uppgifterna blir färre och färre. Kanske upplever jag det så för att jag och en kille turas om att ha lite ansvar varannan vecka och då får vi ta de tyngre grejerna som ibland är rena polisärenden. Mitt i allt ska man ändå rycka in i den dagliga driften. Sen avstämningar med vår chef hela tiden. Inte konstigt att man kraschar in i helgen varje vecka. Denna helgen har jag absolut ingenting planerat. Känns bara skönt. Nästa vecka ska jag jobba hemifrån två dagar, måndag och torsdag,  fredag åker jag till Stockholm om allt går som planerat. Stackars lilla S har problem med ett ben med svåra smärtor, förmodligen en muskel som på något sätt trycker på ischiasnerven som ger henne hemska smärtor och svårt att gå och sitta. Hon har haft kontakt med sjukvården flera gånger, fått övningar att göra och det har blivit bättre för att sen återkomma igen. Som förälder känner man sig helt maktlös när ens barn inte mår bra. Hon vill att jag kommer i alla fall och jag vill såklart det, få träffa Dante och bara umgås. Så jag hoppas inget ställer till det nu.