Det är sant....

... jag har min egen blogg..... yihooooo..... how exciting... hoppas det funkar nu.
Tänkte idag, att jag borde skriva av mej lite, om livet och allt jag känner. T ex att jag bestämt mej för att inte utsätta mej för kärleken nåt mer, inte mer än ifrån mina barn, vänner och min katt. Ingen kärlek från det motsatta könet. Jag har ju det så bra nu. Allt är lugnt och skönt. Gick igenom en jobbig skilsmässa för fem år sen från barnens pappa. Hade sen ett stormigt passionerat förhållande som jag inte mådde bra av. Usch, känns hemskt det här, att räkna upp allt... hade sen ett särbo-förhållande i två och ett halvt år som jag avslutade för ett halvt år sen. Nu ska jag bara ta hand om barnen och mej själv och inte utsätta mej för mer. Men kan man resonera så? Jag är 42... barnen är 15 och 17... det är ingen avlägsen tid tills jag nog bor ensam.Kan man liksom resonera sej fram till hur man ska ha det? Är man liksom mottaglig för någon annans känslor när man är så inställd på att fortsätta leva singel? Jag känner att jag liksom sänder ut massor av vibbar av att jag inte är intresserad. Får nog fundera mer på det här.
Dagens outfit: Linne från Sister, klänning från Noanoa.