Det är 15 år sedan jag och barnens pappa gick skilda vägar. Jag har inte varit singel hela tiden sen dess, men faktiskt mesta tiden. Så länge nu att jag nästan glömt hur det kan vara att vara två. Ett bra förhållande är såklart en trygghet, en skön känsla att man är två om allting. Jag har alltid känt mig ensam om beslut, viktiga sådana. Inte gjorde det saken bättre att jag var väldigt ensam om ansvaret för barnen, deras pappa flyttade och fanns inte alltid för dom. Flera år åkte barnen inte ens till honom. Deras kontakt är bättre idag och det är jag glad över. Nu i den åldern jag är i undrar jag hur det varit om man varit två, jag hade nog bott annorlunda, jag är jätteglad över min bostadsrätt och läget är superbra, men hade jag levt med någon hade jag nog inte bott så här, en större bostad, kanske hus. Hade jag levt med barnens pappa hade vi säkert bott kvar i huset i Sölvesborg. Men det blev inte så, vi bodde bara ihop där i fyra-fem år, sen bodde jag och barnen kvar i ca 10 år. Hade man varit två hade såklart ekonomin varit bättre, nu är det tufft för mig med deltidsjobb och ensam om allt. Men jag är väldigt rädd om min självständighet, skulle aldrig någonsin vara i ett förhållande som inte känns bra. Är ganska övertygad om att många håller ihop på grund av rädsla för att vara ensam.Ska gå iväg och jobba tre timmar, lagom arbetspass. E ska cykla Ivösjön runt idag, hon är en kämpe.
2 comments:
Det gäller onekligen att man håller ihop av rätt anledningar! Ensamhet i en relation är bland det värsta som finns i alla fall. På ett sätt är det en sorg att så många äktenskap går i kras men det innebär inte att man ska stanna i en dålig relation. Skönt att barnen har en bättre kontakt med sin pappa i dag.
Trevlig kväll!
Så sant så.
Önskar dig också en trevlig kväll 😊
Post a Comment