Satt och bläddrade lite bland gamla saker, jag sparade alltid barnens gratulationskort när dom var små och fyllde år, har ett varsitt kuvert åt dom från alla sina födelsedagar tills dom var ca 9-10 år. Det var en konstig känsla att titta igenom det, alla kort från mig stod det ju från Mamma och Pappa, och många av dom som gratulerade finns inte längre idag, allt är så förändrat. Jag har egentligen inte kontakt med någon alls förutom Annika som troget skickat kort till barnen från sina barn. Och Eva förstås. Hittade också lite papper där jag skrivit ner saker som hände och hur jag mådde under skilsmässan och tiden därefter. Man trodde då att det aldrig skulle gå över, att man aldrig skulle må bra igen. Men det gör man, allt bleknar.