Funderingar

Jag följer en blogg där en kvinna skriver om sin separation, hon är mitt i den och det är förfärligt att läsa hur hennes exsambo agerar och använder barnen för att försöka ställa allt tillrätta. Förfärligt också att läsa hur han agerat under deras liv tillsammans som gjort att kvinnan funderat i fyra år på att lämna honom. Tack och lov glömmer man, men det kan ta tid. Jag tänker inte ödsla några bokstäver på min egen skilsmässa, men det jag minns starkt är känslan när jag la skilsmässoansökan på brevlådan. Hur jag innerligt hoppades att jag samtidigt kunde posta alla jobbiga känslor och allt bråk på brevlådan och försöka bara se framåt, på något vis kändes det som en frihet. Tyvärr blev det inte så, det pågick i flera år till. Men jag har känt likadant efter de förhållanden jag avslutat efter skilsmässan, jag har känt en sådan enorm frihet. Jag är inte gjord för att ha förhållanden, jag klarar inte av det gemensamma livet, inte särskilt länge i alla fall och då har jag ändå inte bott ihop med någon efter mitt äktenskap. Bara haft särboförhållanden. Jag har ett sådant enormt behov av utrymme och frihet, men kan ändå någon gång sakna att vara två. Det är tryggheten, känslan av att någon annan finns som bara vill en väl. Men jag tror aldrig jag når dit igen.