2020

 Om jag skulle försöka mig på en liten tillbakablick på det här året, ett riktigt skitår. Nyårsafton tillbringade jag i sängen med ett riktigt hemskt migränanfall. Det började ett dygn tidigare och jag som inte haft någon migrän på 8 år fattade inte först vad det var.  Jag fortsatte sen att få migränanfall ca varannan vecka nästan ända till sommaren. Efter läkarkontakt blev jag rekommenderad att gå till sjukgymnast, jag provade också på akupunktur. Så småningom lättade det tack och lov. Jag tror själv jag blev slutkörd av det tidigare jobbet och att det nästan var klart att jag skulle få en annan tjänst när det helt plötsligt blev ommöbleringar på chefsposten och en annan person skulle ta över rekryteringen. Jag som känt att min räddning med en lugnare tjänst och enbart jobba dagtid var så nära. Det blev en sån otrolig stress för mig att kroppen reagerade med nackont, huvudvärk och migrän. Det hände ingenting med rekryteringen på länge, nu har jag förstått att det är så på min arbetsplats, rekryteringar som borde gå snabbt drar ut på tiden hur länge som helst. Men i slutet på februari fick jag det glädjande beskedet att tjänsten var min.

Sen kom corona-skiten. Helt overkligt. I Skåne klarade vi oss bättre under våren. J skulle kommit hem från Japan, men corona ställde till det. Högskoleprovet som han skulle skriva ställdes in, det gick inte heller att ta sig tillbaka till Japan, gränsen till Danmark stängdes, han skulle inte heller kunna komma in i Japan igen. Allt blev så mörkt. Jag minns att när våren kom, allt blommade och blev så vackert i naturen att det kändes så overkligt att ett farligt virus härjade. Jag hade semester, gjorde lite utflykter i närområdet med E. Avstod dock att resa till Stockholm och träffa Dante med familj. Hela tiden tänkte jag att det nog skulle lätta och att jag kunde åka upp. Men det lättade inte, tvärtom. Andra vågen kom och nu är Skåne hårt drabbat. Alla på mitt jobb jobbar hemifrån så mycket det går, utom min avdelning. Dom som bestämmer har fått för sig att vi inte kan, det har pratats om att de som pendlar längst kanske ska få göra det. Men inget händer och jag åker tåg varje dag till och från jobbet. J kom hem i oktober och lyckligtvis blev det ett högskoleprov trots allt, som han skrev med gott resultat och nu blir det studier i Lund efter jul.

Jag hade planerat att fira jul med Dante och familjen i Stockholm men har insett att det inte är läge att åka iväg. Känns väldigt trist att inte ha träffat mitt barnbarn på ett helt år. Tänk om jag vetat det när jag var uppe förra julen. Nu blir det jul hemma. Försöker känna tacksamhet ändå att man inte blivit sjuk. Förhoppningsvis lättar allt och kanske att jag kan träffa Dante i vår.