Jag tittar på På spåret i efterhand och slungas plötsligt nästan 36 år tillbaka i tiden. Låten Sparvöga som Marie Fredriksson sjunger är med i en fråga. Redan när de ställer frågan om en låt från en svensk tv-serie från 1989 vet jag svaret, den fantastiskt fina men sorgliga låten Sparvöga. Jag såg tv-serien, vilken jag inte minns handlingen alls från, ensam på kvällarna med en nyfödd J. Han låg i en korg. Jag får direkt den här sorgliga känslan av att jag var så ensam i mitt föräldraskap redan från början. X-mannen jobbade jättemycket och fortsatte med sina aktiviteter som om inget i hans liv förändrats. Han var borta i snitt tre kvällar i veckan förutom jobbet. Jag var helt ensam med en nyfödd. Detta fortsatte även när lilla S kommit, då bodde vi i en stad som deras pappas jobb tagit oss till och jag kände inte en människa och fortsatte vara lika ensam om dagar och kvällar. Sen flyttade vi till en tredje stad och det blev lite bättre för då kom jag närmare hem och kunde träffa mina föräldrar och vänner oftare. Men föräldraansvaret låg till största delen på mig. Sen flyttade han till en annan stad och jag blev ensam igen med barnen. Efter en flytt tillbaka skildes vi efter en tid och sen var jag ensamstående med barnen under resten av tiden de bodde hemma. Han fanns inte för barnen, hans jobb och nya liv kom alltid först. Jag delade aldrig mitt liv med någon annan på heltid, för mig kom barnen alltid först, vi tre bodde kvar i vårt älskade hus. Det var absolut inte så man trodde livet skulle bli.
4 comments:
Jag kan förstå att det var inte så du tänkte dig att det skulle bli. Det är en stor omställning att bli förälder och i den uppgiften måste båda två vara närvarande och dela ansvaret. Att då leva med någon som fortsatte som innan måste ha varit både tungt och ensamt. Med facit i hand kan du i alla fall vara stolt över att du alltid fanns där för barnen och att du prioriterade dem före annat. Du blev tryggheten.
Tack och lov så verkar dagens barnfamiljer jämlika på ett annat sätt. Sedan har det säkert mycket med personen att göra. Min ena svåger var precis som ditt ex. Allt ansvar för barnen åvilade min svägerska som gjorde allt medan han fortsatte helt obekymrat med sina intressen. Han närvarade inte vid kalas och liknande om han hade "något roligare på gång". Ja, hej och hå.
Önskar en fin söndag nu!
Kram
Ja det var tungt och ensamt många gånger, jag hade inte riktigt något nätverk runt mig heller de två åren vi bodde längre iväg, då hade jag en nyfödd och en tvååring. Jag hade en aktivitet i veckan, jag gick en textningskurs men den fick ställas in så fort x-mannen hade något viktigare på gång. Du har rätt i att dagens barnfamiljer verkar prioritera annorlunda, min svärson var hemma länge med Dante, det var fullständigt otänkbart att mina barns pappa skulle varit det.
Önskar dig detsamma!
Kram
Du har fått kämpa mycket och ta ett stort ansvar och det kändes säkert inte rättvist. Tungt att behöva vara ensam om allt så mycket. Det fanns säkert massor av glädje och fina stunder men är man alltid trött så kan det vara svårt att ta vara på de stunderna. Nu i efterhand kan du förhoppningsvis ge dig själv beröm och känna att oj, vad du gjorde det bra. Dessutom lyckades du göra dina barn till fina personer som du nu har väldigt mycket glädje av. Synd att minnena inte är särskilt fina men slutresultatet blev ändå väldigt lyckat. Det värsta kanske var ensamheten och ingen som du kunde prata om allt det jobbiga med. Allt var definitivt inte bättre förr.
Kram
Jag vet inte om jag kan ge mig själv beröm. Att mina barn är så ambitiösa och har utbildat sig är nog inte min förtjänst. Dom är egna individer som gjort egna val. Man ska nog inte tänka så mycket på det som varit men tack vare låten jag hörde kom alla minnen. Det kändes sorgligt och jag minns allt så väl
Kram
Post a Comment