Jag fick ett brev igår från Svenska kyrkan, det var en fråga om jag ville ta över gravrätten för min mormor och morfars grav. Den går ut vid årsskiftet och det är min moster som är 93 år som står för den. Min kusin G, hennes dotter, hade hänvisat till mig. Det känns lite sorgligt, jag älskade min mormor så mycket, min morfar dog tyvärr innan jag föddes. Men det får nog bli så att jag också tackar nej. Det är minst 15 år man tar det på sig och jag vill inte sköta det ensam, det kan bli kostnader för gravsten som behöver göras vid osv. Min andra kusin bor i Malmö och jag vet att hon inte är intresserad, inte min bror heller. Jag har alltid tyckt om platsen, Nävlinge, väldigt mycket. Det är där min mamma vuxit upp på en liten gård som funnits i släkten sen 1700-talet. När jag var liten var den rena drömmen att åka dit. Min kusin G bodde ju där och dom hade djur, hästar, får, höns med mera. Hon hade ett eget litet lamm och en kyckling. Gissa om jag var avundsjuk. Tyvärr har jag inte varit där alls så mycket som jag velat, p g a lite osämja i släkten. Ska inte gå in på det närmare. Gården såldes för ett antal år sen, min moster bodde kvar efter att min morbror dog. När min morfar dog tog min morbror över och min lilla mormor flyttade till Hässleholm och bodde i en lägenhet centralt i stan. Hon som alltid bott på gården var plötsligt en liten stadsdam och hon trivdes med det, vad jag förstått. Sen vet jag ju egentligen inte närmare för det är väl mest på senare år jag funderat på det. Det kanske inte var ett lätt beslut att flytta ifrån gården och djuren, men I, min andra kusin, sa att hon förmodligen fått jobba hårt där och att hon enkelt fick det lite bättre när hon flyttat. Min släkt har ju alltid varit liten, min pappa hade inga syskon och mamma två som bara hade ett barn vardera. Jag har ingen kontakt med min bror. Därför kan jag bli så förundrad när man har fungerande syskonrelationer och kanske föräldrar som är pigga. Så annorlunda det måste vara.
Friday, December 08, 2017
Fredag
Jag fick ett brev igår från Svenska kyrkan, det var en fråga om jag ville ta över gravrätten för min mormor och morfars grav. Den går ut vid årsskiftet och det är min moster som är 93 år som står för den. Min kusin G, hennes dotter, hade hänvisat till mig. Det känns lite sorgligt, jag älskade min mormor så mycket, min morfar dog tyvärr innan jag föddes. Men det får nog bli så att jag också tackar nej. Det är minst 15 år man tar det på sig och jag vill inte sköta det ensam, det kan bli kostnader för gravsten som behöver göras vid osv. Min andra kusin bor i Malmö och jag vet att hon inte är intresserad, inte min bror heller. Jag har alltid tyckt om platsen, Nävlinge, väldigt mycket. Det är där min mamma vuxit upp på en liten gård som funnits i släkten sen 1700-talet. När jag var liten var den rena drömmen att åka dit. Min kusin G bodde ju där och dom hade djur, hästar, får, höns med mera. Hon hade ett eget litet lamm och en kyckling. Gissa om jag var avundsjuk. Tyvärr har jag inte varit där alls så mycket som jag velat, p g a lite osämja i släkten. Ska inte gå in på det närmare. Gården såldes för ett antal år sen, min moster bodde kvar efter att min morbror dog. När min morfar dog tog min morbror över och min lilla mormor flyttade till Hässleholm och bodde i en lägenhet centralt i stan. Hon som alltid bott på gården var plötsligt en liten stadsdam och hon trivdes med det, vad jag förstått. Sen vet jag ju egentligen inte närmare för det är väl mest på senare år jag funderat på det. Det kanske inte var ett lätt beslut att flytta ifrån gården och djuren, men I, min andra kusin, sa att hon förmodligen fått jobba hårt där och att hon enkelt fick det lite bättre när hon flyttat. Min släkt har ju alltid varit liten, min pappa hade inga syskon och mamma två som bara hade ett barn vardera. Jag har ingen kontakt med min bror. Därför kan jag bli så förundrad när man har fungerande syskonrelationer och kanske föräldrar som är pigga. Så annorlunda det måste vara.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Det är kanske inte ett lätt beslut att ta när frågan kommer men jag skulle ha reagerat som du. Jag fick samma fråga om mina morföräldrars grav en gång för att jag bodde närmast, ca tio mil bort. Men jag ville inte ha det ansvaret och deras son, min morbror fortsatte att sköta den. Det är den enda riktiga grav vi har i familjen. Övriga släktingar finns i minneslundar och på ett sätt är det faktiskt att föredra. Jag ska självklart också hamna i minneslund så småningom och utan tvekan blir det i Östersund.
Det finns ju ett uttryck som säger att "släkten är värst". Jag är lyckligt lottad som har bra relationer till min släkt. Vi är inte så många längre och jag träffar inte alla regelbundet men det finns ingen osämja, åtminstone inte bland mina närmaste. Jag är jätteglad för det :D
Kram
Ja jag tror det är naturligt att det blir så, att man avstår gravrätten även om det känns lite sorgligt.
Kram
Personligen hade jag reagerat som du. Det har varit på tapeten att ta bort min mormor och morfars grav. Det är min ena moster (fast egentligen hennes man) som är pådrivande men min andra moster vill ha den kvar. Jag och min syster träder ju in efter vår mamma och vi tycker det kan få vara kvar så länge ena mostern lever. Så får det nog bli just nu...
Kram
Ja man får nog vara realist. Fler stannade man i trakten för det mesta, nu flyttar många iväg. Mina barn bor ju inte precis i närheten och kan ta över i framtiden.
Kram
Post a Comment