Såg ett tv-program i veckan, en tjej hade filmat sin kompis som hade flyttat från Stockholm till landet utanför Gävle (hemska tanke). Det var en dokumentär som var intressant och bra. Men det som slog mej var den här tjejen i Gävle, hennes man, vilken sur typ!! När dom satt och åt mat tillsammans på kvällen satt han och läste en tidning hela tiden, hon fick prata med sej själv eller den lille sonen. Hon sa också att hon hoppades att pojken skulle vilja prata när han blev större eftersom hans pappa inte tycker om att prata!!! Dessutom klagade mannen på att hon köpte dyr mat, och var allmänt krängd. Jag tänkte... herregud, varför slänger hon inte ut honom? Tänk att leva med en man som inte pratar med en och som klagar på att man handlar dyr mat. Jag skulle inte stå ut en dag. Hade förmodligen aldrig ens tänkt tanken att leva med en sån man. Jag har väninnor som berättar att dom gömmer klädpåsar dom har med sej hem som dom shoppat på lunchen t ex. Herregud, hur står dom ut? Då handlar det inte om några shopaholics som handlar för tusentals kronor i månaden. Vilken tur att jag är ensam. Jag skulle aldrig klara något sådant. Inte blir det lättare hellre ju längre man är ensam. Man får sina vanor och att det skulle komma en man i mitt liv som klagar och surar för att jag shoppar är helt uteslutet. NÄ! Shoppa loss girls! Gör vad ni tycker är roligt! Man vet inte hur långt liv man får, gläd dej idag!!