Tänk, jag trodde det var mitt fel. Att x-mannen var som han var. Att han varje gång vi var lediga tillsammans alltid hade långa listor på vad som behövde göras. Som alltid skulle städa förrådet, tvätta bilen eller göra något i trädgården. Jag trodde det var mitt fel. Ville jag att vi skulle göra något ihop hela familjen, hade han aldrig tid. Satte jag på kaffe och kallade på honom stod han i köket och drack sitt kaffe. Aldrig att vi kunde sitta ner och bara prata förtroligt. Han kunde aldrig bara v-a-r-a. Nu trodde jag att han hade sitt drömliv, när han sitter i sin tvåmiljoners-villa, kör omkring i sin halvmiljons-cabriolet och tittar på sin 20 000 kronors-plasma-tv. Men barnen säger att han är likadan. Att han aldrig har tid. Måste alltid städa förrådet, eller stryka sina skjortor eller diska. Tänk, det var kanske inte mitt fel?