Har drabbats av nåt virus, tyvärr inte något virus man blir glad, pirrig i magen och darrig i benen av, utan ett riktigt tråkigt med huvudvärk, feber och ont i kroppen. Känner mej så eländig. Och inget blev det av kärleken heller. Det är otroligt synd om mej just nu, eller?? Det handlar såklart inte om hur man har det utan hur man tar det, som en rolig hjärnkirurg en gång sa på en föreläsning jag var på. Man måste peppa sej själv, vara positiv, glad, och se ljust på sin tillvaro. Herregud, vad gör det att jag längtar efter någon att älska eller att jag har feber och huvudvärk? Det är ju sånt som går över. En som i alla fall är mej trogen är katten Svea. När jag sov i närmare ett dygn låg hon troget jämte mej hela tiden. Alltså... kan man få något bättre? Än kärlek från ett djur? Dom är alltid trogna, alltid glada, inget ojämt humör, inga krav. Dom finns alltid för dej.