Ibland brottas jag med tankarna... om vad meningen med livet är. Och inte har jag kommit på nåt svar så jag funderar fortfarande. Är det att sätta barn till världen? Att finnas för dom och hjälpa och stötta dom att bli bra människor. Ofta hör man människor som gått igenom svåra kriser, varit svårt sjuka till exempel, prisa livet. Vara lyckliga och älska livet bara precis som det är. Kunna glädja sej åt dom små sakerna. Vara lycklig över att vakna på morgonen. Kunna gå en promenad. Ta en kopp kaffe och kanske läsa en bok. Jag önskar jag kunde uppskatta dom sakerna mer. Att inte känna att livet är som ett ekorrhjul hela tiden. Gå upp tidigt, stressa på jobbet, svårt att känna någon arbetsglädje och trivas med det man gör, stressa när man kommer hem med mat och fixa allt, köra barn och ofta tjata tjata tjata. Men jag vet faktiskt inte hur jag skulle vilja ha det istället. Jo... jobba med något som känns mer meningsfullt och som gör att jag känner mej mer tillfredsställd, att ha mer avlastning när det gäller barnen. Att dom besökte sin pappa lite mer regelbundet och att han tog lite mer ansvar. Så hade jag kanske inte känt mej så tyngd av allt som jag upplever vilar på mej.