Såg ett väldigt gripande reportage om en vuxen kvinna som åkte tillbaka till Bangladesh, landet hon hade fötts i, för att sedan bli adopterad av ett par i Danmark när hon var i tvåårsåldern. Hon hade så länge hon kunde minnas känt sej utanför i Danmark. Som adoptivbarn är det svårt att sätta ord på känslorna, man förväntas vara tacksam och glad för att man är så efterlängtad av föräldrar som inte lyckats få biologiska barn. Nu hade hon själv en liten son och var gift men kände sej ändå olycklig. Hon var på barnhem i Bangladesh och försökte hitta sina rötter. Hon pratade med nunnor som jobbade på barnhemmet. De försökte övertyga henne om att hon skulle vara tacksam att hon kommit därifrån, att hon fått växa upp i trygghet, hon hade kanske inte ens varit i livet om hon varit kvar i Bangladesh. Kvinnan grät och var djupt gripen av barnen på barnhemmet, att dom inte hade några föräldrar. Man fick också se en kvinna som satt och matade ett två veckor gammalt barn, det var hennes biologiska barn men hon skulle adoptera bort det. Vad jag beundrar nunnorna som jobbar med detta. Dom försökte få Asha, som hon hette, att försöka finna sin lycka i att hjälpa medmänniskor, det är ju så dom hittar sin mening med livet. Jag förstår att dom har svårt att förstå att hon är olycklig, men man kan nog inte förstå det när man inte varit i samma situation. Det kan vara en sorg inuti en som inte har något alls att göra med ens yttre liv, att man själv är mamma, gift, älskad och har det bra materiellt. Asha fick reda på att hon hittats av en kvinna när hon var cirka ett och ett halvt år gammal, hon hade blivit övergiven och hittades på en järnvägsstation. Jag tror det är lätt att fortsätta känna sej övergiven hela livet. Det sägs att man präglas de första tre åren för hur man ska bli som människa resten av sitt liv. Intressant var det.