Måste erkänna att det varit skönt att S bott i H:s hus denna veckan och att J varit iväg hos kompisar en del. Plötsligt har jag fått känna på hur det kan vara att bo ensam. Och samtidigt reflektera över hur pass stressigt och pressande liv man lever i vanliga fall. Läste en skräckhistoria på min blogg om hur en helg varit i maj 2007. Hur jag for som en idiot en hel helg runt för att behaga andra människor, men själv varit totalt utmattad när helgen var slut. Så kan man ju bara inte leva, då kommer utbrändheten som ett brev på posten. Tror jag kommer att inse detta ännu mer den dagen jag bor ensam och tar hand om mej själv. Och hur mycket barnens pappa lyst med sin frånvaro när det gäller att finnas för sina barn. Både att rent praktiskt hjälpa till och ekonomiskt.