Känner sånt vemod ibland. Kan kännas som om jag står vid sidan av livet och betraktar allt. Kanske en söndagskänsla. Eller en känsla av att jag varit utanför allt när jag varit sjuk en vecka. Ibland när E är snäll och hjälper mej får jag på köpet en massa förebråelser. Och dom kan jag vara utan. Det är alltid lätt att stå vid sidan av och säga hur man ska göra. Aldrig behöva praktisera det. Det är lätt att vara känslokall när man inga barn har. Men visst har mycket gått upp för mej. Att jag passar väldigt dåligt för att ha hus och trädgård. Skulle kännas som en befrielse med en lägenhet och en balkong. Och någon gång ska jag väl kunna förverkliga det.