De senaste ja, kanske åtta månaderna har varit en prövning när det gäller arbetsmarknaden för mig. Har stött på mer än en oseriös arbetsgivare. Har blivit bedömd, intervjuad, nästan förhörd.... det senaste är så genomgripande inträngande så jag känner mig som jag skulle bli statsministerns högra hand eller nåt. Det får mig att tänka lite.... VAD är det man söker? Supermänniskor? Vad har min bakgrund, uppväxt, mina föräldrars jobb, syskon med mera att göra med vad jag kan prestera idag? Jag är mycket frågande. Känns olustigt. Det är superlätt att självförtroendet får sig en törn och jag avskyr att gå och vänta på telefonsamtal om återkoppling. Känner snart att jag inte vill ha ett jobb där man ska bli så in- och utvänd, vill hellre känna att jag gör en insats där man får tillbaka en tacksamhet och där man inte ska bedömas vareviga sekund. Det som egentligen varit bäst hela tiden är Ronneby, där har det varit på samma villkor, jag blir tillfrågad när dom har mycket bokningar, jag tackar ja (har hänt någon enstaka gång att jag inte kunnat) åker dit och gör mitt jobb och trivs med det. Synd bara att man måste ha ett jobb till.