Vilken fin sele! Kom att tänka på min första katt, lilla Svea, som jag fick när hon var sju år, som bara äääälskade när vi tog fram selen och hon fick gå ut i trädgården, såna dråpliga saker som hände. Hon jagade t ex bort en katt som kommit in i trädgården och selen gick av utan att vi märkte det, men hon låg snällt under min solstol och gick bara iväg så långt som selen normalt räckte. En annan gång gick vi in och då hade en okänd katt tagit sig in i vårt hus och GUD vilket väsen när Svea kom in och upptäckte det, vi bara hörde ett skrik och så plötsligt var den andra katten ute igen medan pälstussar och klor fanns kvar som minne. Mina andra tre katter älskade också att gå ut i trädgården med sele, fast det var lite jobbigt att vara ute med tre katter, någon av barnen fick hjälpa till. Då brukade jag ropa och fråga "vill katterna gå ut?" och så kom dom i 180 och så blev det alltid lite jobb med att få på alla selarna. Zelda och Svala rusade alltid ut medan Tilda tog det lite försiktigt. Ett tag var hon rädd för gräset, var bara på trädäcket bak huset medan dom andra två hoppade omkring och jagade flugor. Idag är det inte lika lätt att gå ut med dom, dom är nyfikna på balkongen men lite rädda också.
Igår var G hos oss på kvällen, vi åt skink- och ostpaj och en marängtårta till efterrätt, det var trevligt!