Min Japan-resa sista delen

Sista dagen, man vet att den ska komma och så tänker jag på det hela tiden, sista dagen. Fy vad hemskt att behöva ta farväl av J och inte veta när man träffas nästa gång. Om några månader? Om några år? Ja, vi gick i alla fall mot ett tempel som är J:s favorittempel. Jättefint så klart, man följer små gånger som bär uppåt, hela tiden är det de mest fina upptäckter man gör. När vi klättrat högst upp står det en liten japansk tjej och bugar och sen berättar hon om templet på japanska. Slås av den här fantastiska vänligheten och hövligheten man möts av hela tiden. Här är det inte sig själv man enbart tänker på utan alla samarbetar för att det ska bli så bra som möjligt. Man sätter sig inte på ett säte på tåget och sätter sin väska bredvid, man flyttar sig så att alla ska få plats, man köar fint och respekterar varandra. Det är sånt vi skulle behöva mer av hemma.
Efteråt gick vi i mysiga kvarter med fina butiker, handlade lite med mig hem, presenter mest. J ville ta med mig till ett nudelställe som tydligen är jättepopulärt för vi fick köa en timme för att komma in, inne är det jättelitet och så genuint. Sen träffade vi damen som stod för studentboendet J bodde på som utbytesstudent. En underbar människa, hon hade köpt present åt mig! Hon pratade lite engelska, men mest blir det japanska med J och så översätter han. Vi fikade ihop på ett fint café sen gick vi mot tåget. Då möter vi en japansk tjej som pluggat i Lund som J känner, hon pratar lite svenska med mig! Vi åker sen samma tåg som Yoshida, damen vi träffat, hon går av lite tidigare och hinner säga till mig att hon finns för J. Och det är så underbart att veta att det är så, att det finns människor runt J som vill hans bästa och som ställer upp om det skulle behövas. Vi åker upp mot Stormbergen igen, kommer till den sagolika lilla stationen som är så vacker och där man kan bada fötterna i varm källa, det gör vi och det är så underbart. Sån skön känsla och vacker rogivande musik. På kvällen åt vi italienskt. Sen kommer det jobbiga att ta farväl. Jag måste packa min väska. Har satt klockan på ringning tidigt, J har ordnat att en taxi hämtar upp mig och kör till Kansai flygplats i Osaka. Jag äter frukost, taxin kommer på utsatt tid, en tjej finns i den. Vi kör och jag tycker det är lite konstigt att den plötsligt svänger in i ett industriområde men tjejen i taxin kan förklara för mig att vi ska byta till en större taxi. Jag slumrar lite i den och plötsligt upptäcker jag att vi stannat, jag frågar om vi är framme, en av passagerarna kan engelska och berättar att det bara är en paus, det är en timme kvar. Paus? Herregud kan man inte köra ett sträck till flygplatsen utan att ha paus? Sen är vi snart framme och jag får se lite mer av flygplatsen i Osaka denna gång och den är verkligen gigantisk. Jag handlar lite och går sen till mitt plan. Det går bra att flyga, det är visserligen lite jobbigt att inte kunna sträcka ut på benen men det går. Väl framme när vi ska landa i Helsinki, jag har väldigt kort tid där innan jag ska på nästa plan till Köpenhamn, så märker jag när vi går ner för landning att planet drar på och går upp igen!?? Då säger kaptenen att det var fullt på landningsbanorna och att vi ska cirkulera runt, hjälp!! Jag som har så kort tid på mig. Men vi landar, jag tar mig snabbt ut och genom säkerhetskontrollen men där tar det stopp. En nitisk finne påstår att jag inte kan ta min inköpta Chloé bodylotion i Osaka genom säkerhetskontrollen trots att jag förklarar att den är inköpt på taxfree och försluten i en påse. Nej, då påstår han att den ska ligga i resväskan. HUR ska man kunna lägga något i resväskan som man köper på taxfree? Då är ju väskan incheckad, hur dum får man vara?? Jag blir så sur, jag har gett 5700 yen för den och har inte lust att bara ge den till honom, står och tjafsar med honom men det hjälper inte och då har tiden gått så jag är extremt sen till planet. Jag rusar, vid passkontrollen säger han som sitter där något om min "shoe". SHOE??? frågar jag, är finnarna helt galna?? Men han ville bara säga att bandet på min rosett på mina skor gått upp och flaxar hejvilt men jag har inte tid med det, jag ska hinna med ett plan!! Vilket jag gör, men det var på sekunden, tror jag är sist på. Den sista flygresan till Köpenhamn är jobbig med skrikande barn, cigarettstinkande medpassagarerare plus att jag är så sur att jag blivit av med min bodylotion, egentligen små bekymmer men jag är trött nu. Framme i Köpenhamn slås jag av hur smutsigt det är, fullt av skräp på flygplatsen och spillt kaffe och allt och jag tänker på Japan och hur rent och fint och vänligt där är. Jag äter på Burger King, plötsligt när jag ska ta dricka kommer någon ur personalen farandes och tränger sig före och tar dricka till sig själv, jag är lite chockad, bara tanken på att någon i Japan skulle göra så är helt chockerande. Tar en latte sen i väntan på mitt tåg, det är iskallt ute. Framme i Kristianstad är jag rejält trött, det kommer ett iskallt regn och jag har tung väska så jag bestämmer mig för att ta en taxi hem. Ringer två taxibolag som inga har någon ledig bil. Så jag får gå hem, en man svär åt mig för att han får flytta sig en halv meter när jag kommer med min väska och jag är så deppig över att vara hemma. Ovänliga Sverige. Jag har varit ledsen i en vecka nästan för att allt gick så snabbt, det var så underbart, kommer jag att kunna komma tillbaka? Men nu har jag kommit in i det vanliga igen, kan titta på bilderna och vara glad över allt jag fått uppleva och inte känna sorg över att det är över. Roligt att prata med S som också varit där och som älskade det varje sekund lika mycket som jag gjorde. Skönt att känna likadant. Så nu är min Japan-vistelse över.