Lyssnade på en kvinna på morgon-tv som skrivit en bok om sitt liv, om hur hon plötsligt en dag upplevde att allt bara blev svart, blev övertalad att sjukskriva sej och upptäckte hur dåligt hon mådde. Hur hennes liv bara gått ut på att rusa fram i tillvaron, sett till att alla andra mådde bra. Hon hade ett bra jobb som civilingenjör. Nu hade hon sadlat om och utbildat sej till terapeut. Hon pratade mycket om att lyssna till sin inre röst, att vara ärlig mot sej själv. Hur vi idag aldrig gör det, eller i alla fall väldigt sällan. För vi bara rusar fram i tillvaron, har inte tid att sitta ner, tänka, känna efter och reflektera. Detta är något jag tänkt mycket på och hon formulerade mycket av mina tankar. Jag känner det både på jobbet och hemma. Vi har aldrig tid att reflektera. Vi bara rusar in i nästa projekt utan att sammanfatta eller prata om hur det förra projektet gick. Samtidigt läste jag en artikel i DN om hur hemarbetet gör att kvinnor blir sjuka. Hur vi på jobbet försöker vara jämställda men hemma är det fortfarande kvinnor som stressar för att fixa det mesta. Det blir ju ännu mer uppenbart i mitt fall eftersom jag är ensam med barnen. Hur mycket jag än ber och förklarar för barnen hur viktigt det är att vi hjälps åt, så glömmer dom... hinner inte... och visst... dom lever också ett hektiskt liv med mycket krav och skolarbete osv. Men det är INTE några betungande uppgifter dom har, men så jätteviktiga för mej att dom utförs. Så egentligen... det är inte konstigt om man inte mår bra. Men jag har lärt mej att mer och mer lyssna till min inre röst. Och jag hoppas jag kan göra dom förändringarna jag så gärna vill.