Tänk om man vetat när man fick sina barn en gång i tiden hur mycket ensam man skulle vara med dom och ha allt ansvar själv. Tänk om man vetat att pappan till barnen snart skulle försvinna ur bilden och bara tänka på sej själv och sitt eget välbefinnande. Tänk om man vetat hur mycket stryk man själv skulle ta, vilket högt pris man skulle få betala när det gäller ens egen hälsa. Jag ångrar självfallet inte mina barn, men valet av pappa till dom. Men då hade å andra sidan det inte varit dom barnen jag fick. Även om man får höra att man varit duktig som klarat av det hela, varit ensam om uppfostran, alla aktiviteter, skola osv och samtidigt skött hus och jobbat heltid, så känner man sej inte som någon som lyckats. Därför att man inte har mått bra. Man har inte haft något val. Ingen avlastning. Man vet inget om framtiden. Men jag har ett stort behov av att få bo ensam snart. Att släppa ut barnen ur boet, ut i verkligheten där man får klara sej själv, själv fatta sina beslut, själv ta ansvar. Sen finns det en otrolig stolthet över att ens barn är såna fina människor. Att dom vuxit upp och har värderingar man är glad över. Att dom är socialt kompetenta och klarar skolan utmärkt. Så jag tvivlar inte på att deras framtid är god, att dom förstår att dom själva formar sitt liv. Utifrån förutsättningarna som finns.