Gick en promenad idag, där det tidigare fanns hästhagar och vackra träd. Där är nu fullt av nybyggda hus. Det ser så perfekt ut, vackra hus, perfekta par och välartade barn. Undrar om alla mår lika perfekt inuti? Om dom känner sej misslyckade ibland? Tycker att hjulen snurrar för fort och vill kliva av? Funderar om dom lever livet så som dom vill leva det? Själv börjar jag känna mej mätt på att bo i ett villakvarter, även om min del av gatan består av hus från sekelskiftet. Men efter att ha bott här i 13 år och lyssnat på alla som jämt spikar, högtryckstvättar och sågar osv börjar jag längta härifrån. Nu längtar jag efter något annat.