Det är ju för väl att man har sina ungar och sina katter, för det går ju inte att vara ledsen någon längre stund. Jag är rätt envis också. Det SKA gå. Jag SKA klara av utbildningen, både prov och ekonomiskt. Jag SKA så småningom kunna jobba med det jag vill. Men vägen dit är kanske inte så spikrak som jag trodde, jag har ju lärt mej att det blir lite krokigt ibland, men livet går framåt ändå. Och det kunde ju vara så mycket värre.