Ett av mina favorittalesätt är: Livet går framåt trots att vägen är krokig ibland. Stämmer så väl. Och jag är inte den som väljer den enkla raka vägen. Visst hade det varit bekvämt att göra det, men man måste följa sitt inre. Jag kunde ha sålt huset, bosatt mej i en lägenhet med barnen, det hade varit det enkla... men jag är tjurskallig nog att välja det som är mindre bekvämt... ur EN synvinkel i alla fall. Jag kunde ha stannat kvar på mitt jobb, bekvämt med lön varje månad och veta vad man ska göra... men fy vad jag tyckte det var trist. Väljer hellre ett jättetufft år och pendla och utbilda mej för att SEN förhoppningsvis syssla med något mycket roligare. Jag tycker livet är för kort för att välja den bekväma enkla vägen. Jag måste lyssna till mitt inre och välja att leva livet fullt ut. Och det har faktiskt gått bra, hittills i alla fall. Jag kunde också valt den enkla vägen, aldrig ställt något ultimatum i mitt före detta äktenskap, men jag kunde inte leva så. Jag kunde också levt med en annan man idag men... jag är för rädd om min självständighet och mitt oberoende och har förmodligen inte mött kärleken med stort K, som jag måste göra för att kunna ändra mitt liv.