Onsdag

Jag är stolt över mina barn och att dom har ambitioner i sina liv, men jag saknar också dom mycket. Av förklarliga skäl träffas vi inte så ofta. Eftersom J bor i Japan är det ju ganska naturligt, men det är inte alltid lätt att få ihop det trots att lilla S bor med sin familj i Sverige. Det är ändå 60 mil till Stockholm och man ska få ihop allt med ledighet, tågbiljetter osv. Vi kommer inte att fira julen ihop, möjligtvis någon av mellandagarna. Det är bara att acceptera. Som tur är får jag hela tiden bilder och filmer på Dante och kan följa hans utveckling. Men visst känns det i mamma/mormorhjärtat att man inte träffas så ofta. Jag lever mitt liv här i Skåne med mina katter. Som dessutom börjar bli gamla och då följer det bekymmer med det. Jag ska inte ha fler djur när jag inte har Zelda och Tilda längre. Om jag klarar det, att inte skaffa något mer. För dom ger ju så mycket kärlek.
På jobbet känns det lite lugnare, många timanställda har fått utbildning och jobbar för fullt. Ledningen sökte fler som kunde tänka sig att ha beredskap, det betyder att man har ansvar en vecka för allt utanför kontorstid, tar emot emot sjukanmälningar, ser till att det är bemannat och har ansvar vid t ex teknikstrul faktiskt även nattetid. Jag anmälde mitt intresse, det utgår någon ersättning och kompensation med ledighet. Förra veckan återkom en av cheferna och berättade att många anmält sitt intresse men att jag skulle få bli en av dom som ska ha beredskapen i fortsättningen, vi är fyra kvinnor som blivit utvalda. Bara det... att dom valt fyra kvinnor gjorde mig glad. Det finns ett antal som redan har beredskap så vi blir totalt 11 stycken. Roligt att känna att man får lön för att man är flitig och ställer upp.