Har en väninna som ligger i skilsmässa. Det väcker en massa minnen hos en själv. Jag vill framför allt finnas för henne, orka prata, älta, hon får höra av sej precis när hon vill. Man kan undra nu efteråt, det är sju år sen jag skilde mej, hur man egentligen överlevde. Hur orkade man? Mitt i allt j-a elände hade man två ledsna barn som inget förstod. Första gången x:et flyttade fick jag sitta hos min gråtande son varje kväll han skulle sova. X:et flyttade för att han inte mådde bra och skickade vykort till barnen där det stod: Min nya adress. Barnen var alldeles förtvivlade. Ja jag skulle kunna räkna upp hur mycket som helst men jag gör inte det. För det bästa är att gräva ner det, låta det vara och inte dra upp det igen. Man ser på kontakten idag att man ändå fått en belöning för att man alltid fanns till hands för barnen, att dom fick känna att dom faktiskt kom i första hand, att det var viktigt att dom mådde bra.