Det brukar kännas som att jag är den ende i världen som kliver upp klockan sex på lördagmorgonen men det får jag hoppas att det inte är. Men det är tyst när jag går till tåget. Hade gärna stannat i min egen stad och tagit en fika och promenerat lite, men det kan jag inte.
Igår när jag gick hem mötte jag E och hennes syster, dom hade varit ute och ätit. Blev lite chockad av att se hennes syster, hon hade gått ner massor i vikt, hon är svårt sjuk. Otroligt tråkigt att operationerna inte hjälpt. Man får en tankeställare, herregud vem är jag att klaga på mina bekymmer när någon annan går igenom såna här tunga saker?