Idag skulle min lilla mamma ha fyllt år. Hon var nästan alltid glad och älskade sina barnbarn villkorslöst. Hon försvann tyvärr från oss i demens de sista sju åren. Jag fick denna bilden idag av kusin I, det är mamma i röd klänning och jag i det guldiga håret. Det är kusin I:s dopdag.
Jag kämpar på här hemma med mina kryckor. Det går bra att jobba hemifrån, jag sitter med benet rakt. J handlar till mig och hjälpte mig att tvätta igår. E dök upp igår med surdegsfrallor och god bakelse från Ritz, hon hämtade även ett paket till mig på stan. Jag är så tacksam. Jag går ut på balkongen så mycket jag kan, även på morgonen när det är lite kyligt, då tar jag en filt om mig, det är så härligt att höra träden susa, jag har ju balkongen mot en park.
På torsdag är jag kallad till ortopeden på sjukhuset här, jag vet egentligen inte varför för läkaren i Stockholm bedömde att jag skulle vara gipsad i tre veckor och det har ju inte ens gått två veckor på torsdag. Kanske vill dom göra en egen bedömning här. Vi får se vad dom säger.
4 comments:
Så fin bild på er alla och ett fint minne. Demens är ingen rolig sjukdom alls och påverkar anhöriga så mycket också. Min svärmor har Alzheimer sedan ett antal år och är inte den person hon en gång var.
Vilken trevlig och god leverans och nog uppskattar man sådan hjälpsamhet.
När vår yngsta dotter bröt sitt ben i Frankrike fick hon också en ganska så snabb tid här hemma. De ville göra en egen bedömning. Kanske bra men samtidigt så tror jag att franska läkare i alperna har god och stor erfarenhet av att behandla benbrott.
Skönt att det fungerar att jobba hemifrån. Tillgången till en balkong är verkligen skönt och extra värdefullt för dig nu.
Önskar fortsatt god återhämtning samt en fin söndag!
Kram
Ja det är en jättefin bild, lie tråkigt bara att alla är borta, bara jag och kusin I lever. Hennes mamma dog förra sommaren.
Känns lite konstigt ändå att man vill göra en egen bedömning, både franska läkare och en läkare i Stockholm borde väl vara lika duktiga. Men jag ska inte klaga, bra att bli omhändertagen av sjukvården hemma också. Det är ju viktigt att allt läker rätt.
Ja jag är så lycklig för min balkong!
Tack!
Kram
Vilken fin bild och vad roligt att du fick den. Jag har inte sett dig i verkligheten men jag tror nog att du är ganska lik din mamma. Demenssjukdomar är hemska och kanske mest för de anhöriga. I alla fall när minnet av familjen helt är borta. Men du har förhoppningsvis mest fina minnen från innan sjudomstiden.
Vad snällt av alla som hjälper och stöttar dig. Det låter härligt att kunna sitta på balkongen och njuta, även när det är lite kyligt.
Bra att vården har koll på dig och att de troligtvis vill göra en egen bedömning. Det är besvärligt att ta sig dit men kanske betryggande att få veta om allt står rätt till.
Kram
Kanske är jag lik mamma. Det kan vara svårt att se det själv.
Ja jag är så väldigt glad för min balkong.
Jag undrar om dom tänker röntga min fot igen, då behöver jag väl gipsas om kan jag tänka, vi får se vad som händer. Jag skulle kunna få sjukresa men jag bor så nära så jag tror jag tar en vanlig taxi.
Kram
Post a Comment