Torsdag

Välkommen mars månad! Hoppas nu våren kan få komma och att vintern ger med sig.
Läste en artikel idag om förlåtelse. En kvinna berättade om att hon hade förlåtit sin far efter många år fast han tvingade henne att leva sitt liv på ett visst sätt. Att det var en befrielse att förlåta. Fadern var död men hon gick fortfarande omkring med ilska. Jag kom att tänka på hur mitt liv varit. Jag var inte den där dottern/systern/frun som kanske förväntades. Jag har alltid varit för självständig i andras ögon och är det säkert fortfarande. Min pappa tillhörde den generationen som egentligen tyckte att kvinnor kunde nöja sig med att vara hemma. Att ta hand om barnen och låta mannen försörja familjen. Hade jag följt det rådet hade jag ju stått helt på backen vid skilsmässan. Skilsmässan som min pappa dessutom skyllde på mig. Han och min bror hade mycket kontakt bakom min rygg och förstod varandra så väl. Jag passade liksom inte in. Jag som gick min egen väg och hade mina egna åsikter. Inte levde mitt liv som dom tyckte man skulle leva. Jag var ju inte alls som min mamma som fogade sig och inte stod upp för sig själv. Jag lägger ingen skuld på henne för det var inte så lätt, man kan liksom se ett mönster. Hon var lillasyster med en dominant storasyster och senare en dominant man. Sonen, min storebror, dom fick skulle också fortsätta dominera. Och han trodde han kunde göra det med mig också. Han offrade kontakten med sitt enda syskon för att kunna lägga beslag på allt han ville ha från det gemensamma barndomshemmet. Men jag tänker inte på det här längre, jag känner inte ens att jag behöver förlåta. Jag har bara konstaterat att det är så här det är.