Har precis kört S till tåget som ska ta henne till Karlskrona och midsommarfirande. Drar en djup suck. Det är inte lätt att vara förälder bara för att barnen räknas som vuxna. Speciellt inte när man fortfarande är ensamförälder, den andre finns inte när det behövs. Allt får jag ta. Får åter känslan av att jag tas för självklar och alltid ska ställa upp.
Hade svårt att somna igår, tankarna snurrar när det gäller J och hans framtid. Man vet ingenting om den och det är ingen idé att oroa sig, saker får bli som det blir. Det är ingen barnlek att vara anställd i Japan, det ställs oerhörda krav på en men det är han säkert fullt medveten om. Han får aldrig känna att det är något misslyckande om han skulle välja att kliva av, snacka om att det är en bra erfarenhet att ha på sitt cv. Har en f d arbetskamrat vars son jobbade i Japan ett tag, han tyckte det var oerhört tufft, idag bor han i London och jobbar där istället. Men jag räknar med att J är en vettig mogen person som inser allt det här, han vet såklart mer än vad jag vet om arbetssituationen i Japan, han har också svenska vänner som bor där och jobbar.
Ska baka smulpaj med jordgubbar. Senare ska jag äta varmlökt lax. Och jag ska njuta av att bara v.a.r.a. Ingen ska ställa några krav på mig.