Begravning

Nu är min lilla mamma begravd. Det blev en vacker ceremoni. Jag var där kvällen före och dukade i församlingshemet, när jag gick till min pappas grav och såg att där var förberett för min mammas sista vila bröt jag ihop, blev väldigt väldigt ledsen. Så jag var lite orolig för begravningen, om jag inte skulle kunna lyssna på vad prästen sa utan bara vara ledsen, men det blev inte så. Lilla S däremot blev väldigt ledsen så fort vi kom till kyrkan. Vi satt inne och väntade, jag gick ut och tog emot min moster R, jag såg henne komma pinnandes med sin rullator, stanna upp och tårarna rann på henne innan hon gick in, då brast det för mig också, sen följde jag moster in och vi satte oss tillrätta, min kusin G och I var också med och min bror med familj. Det var vacker musik och jag klarade att lyssna på allt, tårarna rann emellanåt, men det är ju så det är. Jag minns att på min pappas begravning tog jag inte in allt för jag tänkte mycket på mamma som satt bredvid då, vi var ju också ensamma då med bara mina barn och min bror med sambo. Nu var vi fler och det kändes så bra, att man delar på sorgen. Vi tog avsked, blommorna var väldigt vackra. Sen gick vi över till församlingshemmet och åt smörgåstårta och sen kaffe med tårta. Det är bra att avsluta så för då blir det mycket minnen och det känns så bra när andra berättar sina minnen om mamma. Det blev mycket skratt också och man åker inte hem så sorgtyngd. Vi satt och pratade i tre och en halv timme, vaktmästaren kom och frågade hur länge vi skulle vara kvar för hon slutade sin arbetsdag... men hon var snäll och erbjöd sig att komma tillbaka och låsa efter oss, det kändes som att vi behövde sitta så länge. Det enda tråkiga är ju att vi bara träffas vid såna här tillfällen. Ja, jag hälsar ju på moster R och jag har kontakt med min kusin I, men allihopa träffas vi inte så här förutom vid begravningar och den lilla släkten blir bara mindre och mindre. Jag träffar ju inte min bror heller och han ville egentligen inte ha den här stunden efteråt men jag stod på mig och sa att i så fall ordnar jag det här själv men han ändrade sig och kom och det var roligt att få se hans barn som jag inte heller träffar. Vad konstigt livet är eller vad konstigt vi väljer att leva det. Lilla S följde med hem en stund och sen åkte hon hem till sin pappa. Sen har jag haft svårt för att sova.