Nu ska jag vara lite personlig. Jag har precis varit hos läkaren och visat ett födelsemärke som sitter på ryggen och som har blött och burit sig konstigt åt. Eftersom jag har världens bästa vårdcentral fick jag tid direkt idag. Läkaren sa direkt att det var godartat, jag behöver inte operera bort det. Det växer liksom utåt och blir irriterat av kläder så det är därför det blöder, men inget farligt alltså. Jag var rejält orolig, jag blir lätt det och kanske lite extra nu. Jag är helt enkelt orolig att jag ska bli sjuk nu när jag bytt jobb. Vi är ju alla provanställda ett halvår. Jag är rädd för att det inte ska övergå i en fast anställning av någon anledning. Kanske tycker dom inte att jag är lika snabb som dom andra, kanske får jag en sjukdom som gör att jag måste vara borta ett tag. Jag har ju tyvärr lite dåliga erfarenheter från mitt arbetsliv. Jag skulle gått på en mammografiundersökning i måndags, men när jag pratade med en av teamledarna sa hon att det var jätteviktiga saker dom skulle gå igenom i måndags. Jag fick själv avgöra men det var bra om jag var med så jag ringde och flyttade fram undersökningen fem veckor tills utbildningen är klar. Fem veckor kan väl inte spela så stor roll. Men rädslan finns där. Tror det är mycket för att jag är så ensam, jag lever ensam och måste klara mig själv. Går det inte vägen med detta jobbet har jag ingen att luta mig mot. Och jag är inte i en särskilt attraktiv ålder för att få nytt jobb. Ni hör, jag går händelserna i förväg. Precis som jag gjorde med märket jag skulle visa upp, jag tänkte redan på spridd cancer. Galet, jag vet. Men man är inte alltid förnuftig.När jag gick från läkaren gick jag inom butiken. Fick en jättekram av lilla T och hon sa att hon saknade mig så. Det blev jag glad över. Dom har det jättejobbigt. Chefen har ballat ur fullständigt, hon är inte där, hon ringer och säger att hon är sjuk, hela tiden olika saker och är helt ointresserad av hur dom andra ska reda upp det. Regionschefen vet allt och alla är ärliga nu och berättar hur det är där. T frågade om jag saknar det men det gör jag inte, jag saknar henne men känner bara en väldig lättnad över att inte jobba där mer.
4 comments:
Jag tror att de flesta skulle få liknande tankar om man upptäcker ett sådant födelsemärke. I alla fall skulle jag bli lite orolig. Så himla skönt att läsa att det är ofarligt :D Jag förstår att du är rädd att något ska hända just nu när du är i det här läget. Men var rädd om dig. Stress och oro kan vara det som ställer till det. Det är inte lätt att bara låta bli att oroa sig, det vet jag. Kanske kan du i stället tänka att med din erfarenhet kan du lätt sätta dig in i de nya arbetsuppgifterna och ta ansvar för din del av arbetet. Att ställa frågor tyder på intresse och en vilja att lära sig så var inte rädd för att visa nyfikenhet. Jag är övertygad om att du klarar av det på ett väldigt bra sätt :D
Kram
Skönt att höra att jag inte är ensam om oron när det gäller konstiga födelsemärken. Ja jag ska försöka att inte stressa och oroa mig. Jag är egentligen inte rädd för att inte klara arbetsuppgifterna, mer att det ska hända något jag inte kan påverka. Tack för dina fina ord.
Kram
Så skönt att det inte var något så nu kan du pusta ut. När det gäller jobbet så försök att tänka som så att du blev utvald vilket berodde på att de trodde på dig! Är man lite äldre så har man dessutom en annan sorts erfarenhet som inte yngre har. Mammografin kan säkert vänta den tiden.
Kram
Jo det är sant, jag blev utvald och jag har ingen rädsla för att inte klara själva jobbet. Tack för dina stöttande ord.
Kram
Post a Comment