Jag läser en rätt bra blandning av bloggar. En del är rätt tunga, människor som är sjuka, en del med livshotande sjukdom. Sen läser jag bloggar om lyx också, människor som kan resa över hela världen, bor i superfina hus eller lägenheter och handlar superdyra kläder t ex. Jag gillar blandningen. Ibland när jag läst om någon som är svårt sjuk kan det vara skönt att växla till någon som inte verkar ha några problem alls. MEN, jag har upptäckt.... den största livsglädjen och tacksamheten finns hos de människor som inte har det helt lätt i livet. Det är de som uppskattar de små sakerna, som kan njuta fantastiskt av natur men även uppskatta resor och det underbara man kan få vara med om. De som har allt och kan köpa allt och resa var som helst är de som gnäller mest, som kan reta upp sig på andra människor och att hotell osv inte lever upp till det de vill ha. Vilka är lyckligast egentligen? De som kan uppskatta det underbara i livet eller de som kan få allt men ändå inte är nöjda?? Vilken grupp tillhör jag själv? Jag är lyckligtvis frisk men har inte möjligheten att resa runt i världen och bo på lyxhotell, just nu behöver jag ett jobb till, men jag är ändå glad att jag kan jobba som hud- och spaterapeut som är så himla roligt. Jag är jätteglad om jag kan planera in några dagar till Stockholm, staden jag älskar att åka till. Jag är NÖJD med det jag har. Jag kallar inte barn för störiga ungar, jag önskar jag hade fler barn i min närhet, mina barn är vuxna och det dröjer nog ett tag innan jag får barnbarn. Önskar att jag hade fler människor i min närhet, kan sakna att inte ha några föräldrar, pappa lever inte längre och mamma är dement. Ingen kontakt med min bror. Men jag är ändå NÖJD med mitt liv och det jag har.