Har ett par som riktigt goda vänner, dom bor en bit ifrån mig men vi träffas regelbundet, även om det ibland kan gå lite tid emellan. Jag trivs jättebra ihop med dom, när barnen var lite yngre var det lika roligt för dom, nu blir det mest att vi träffas utan barnen. Samtidigt som jag gläds åt deras liv och att dom har det så bra så är det som ett styng i hjärtat, dom har lyckats hålla ihop, dom åker ofta på semesterresor, dom umgås hela familjen med barnen. Men jag vet... man ska inte tänka så, man ska inte vara avundsjuk, men jag är det. Men det är inte alla förunnat att ha det så och jag ska inte säga att jag har det dåligt. Jag har mina goa barn som är allt för mig och vi har fantastisk kontakt, men jag saknar J jättemycket.