Var på en föreläsning en gång som en hjärnkirurg höll i, han var rolig och lockade fram många skratt men hade såklart även viktiga saker att berätta, det som höll ihop allt var tesen "det är inte hur man har det utan hur man tar det". Det stämmer väl. Men hur gör man för att försöka leva efter den tesen? Jag vaknar nästan varje morgon med en tomhet, vad ska jag göra av denna dagen? Jag är verkligen inte gjord för att gå hemma så här mycket och mitt liv är så mycket ytterligheter. Har perioder när jag jobbar alldeles för mycket, sexdagarsveckor är inget ovanligt, för att sen växla över till att ingenting göra. Jag har så svårt för att motivera mig själv att GÖRA något vettigt av de här tomma veckorna. Faller så lätt in i den här depressiva känslan. Men det blir bättre när jag träffar människor och tack och lov har jag människor som står ut med att träffa mig nu. Och som förstår hur viktigt det är. Önskar jag kunde bli lite mera optimistisk och framför allt glömma det här senaste katastrofjobbet, även om jag tänker mindre och mindre på det finns det nog inte någon dag alls utan att jag tänker på det.