Torsdag

Satt och tittade lite i fotoalbum igår, det fanns ju en tid då man hade en riktig kamera och framkallade foton. Ibland saknar jag mitt hus. Inte allt jobb det innebar, men t ex sommaren. Så lycklig över att ha en trädgård när det var soligt och fint. Jag hade ett underbart magnoliaträd. Fanns också rosor, en gammeldags sort som doftade himmelskt. Men det var för tufft att sköta allt ensam, huset var i trä och jag fick det ommålat en gång. Man behöver vara två för att orka med. Men jag är glad att jag kunde bo kvar tills lilla S tagit studenten. Sen kände jag att jag behövde göra det lite mer bekvämt och mer bekymmersfritt för mig. Jag bor bra idag, har nära till absoluta centrum men ändå är det lugnt och skönt här. Har min balkong med utsikt över park. Men visst, jag kan sakna att gå barfota ut i gräset. Men så är livet, allt har liksom sin tid. Jag har aldrig träffat någon som jag känt att jag vill fortsätta leva med, någon där jag vill börja om och satsa allt igen. Jag har liksom behållt min egen sfär, behållt mitt boende, velat ge mina barn trygghet. Nu har på något sätt den här självständigheten blivit permanent.