Har fått en inbjudan till en jubileumsfest från företaget jag jobbar på. Jag och "min partner" var välkomna. Funderade på betydelsen av "partner"... kan det vara vilken slags partner man vill? Golfpartner? Bridgepartner? Jag har ju ingen partner, ska jag gå ensam då? Konstigt egentligen, vi lever på 2000-talet, jag räknar mej som en självständig kvinna, inte ensamstående, utan fristående.... men till en fest dit man är bjuden med sin partner, känns det konstigt att gå ensam. Vad är det för konstiga känslor? Ja, det är ju några månader dit, så jag hinner väl fundera lite till. Grejen är att vi som varit anställda 25 år i år... ska få vår present på den stora festen. Så man känner sej nästan tvungen att närvara. Ja, jag får väl gå dit och äta, hämta min present och dra vidare. Jag är inte mycket för att dansa, pratar hellre med människor... och min skräck är att bli uppbjuden och bevisa att jag dansar som en kratta.
Imorgon kommer dottern hem från pojkvännen. Längtar lite efter henne, samtidigt som det är mysigt att bara vara med ett barn. Barn och barn.... ikväll satt vi och fyllde i papperna från pliktverket... J är kallad till mönstring. Vi skrattade gott åt frågorna... eller kanske mest svaren som han ville fylla i. Han är inte intresserad av att göra lumpen. Men han ser fram emot intelligenstestet... han ligger på gränsen att söka till Mensa, en sammanslutning av personer som har ett iq över en viss nivå... jag kommer inte ens ihåg den nivån. Jag har aldrig gjort någon intelligenstest. Jag är kanske inte så bra på att klura ut grejor.... olika former som passar ihop eller inte, men jag är rätt bra på att uttrycka mej, tycker jag själv. Kanske inte här, men om jag skulle behöva kan jag nog prata mej ur en del.
Dagens outfit: Blus från Jackpot, linnebyxor från H&M