Jag har så lätt att bli arg, i alla fall på mina tonåringar. Speciellt på S. Hon ska bara HA hela tiden, tjänster och pengar av mej, men är inte ett dugg tacksam. Jag har så lätt att tappa humöret. Kanske inte konstigt när man har allt ansvar själv. Och aldrig (nästan) någon avlastning. Det är länge sen J slutade att åka till sin pappa, nu händer det väldigt sällan, om det är något kalas eller liknande. S åker dit emellanåt, mycket för att jag inte gått med på att hon också ska sluta. Hon trivs bättre där än J och har lite annat att göra där. Men det har också varit sporadiska besök för hennes del sista tiden. Och det tär. På mitt tålamod. Det är ett evigt tjatande jämt från min sida. För tonåringar är lata. Det dom kan skjuta upp till senare uträttar dom aldrig när man ber om det. Ja, svarar dom, SEN. Sen=aldrig. Har jag upptäckt. Idag var det extra jobbigt och jag känner när jag har semester och har haft besök sen första semesterdagen, att jag behöver ha lite tid för mej själv. Så nu får barnen åka till sin pappa vare sej dom vill eller ej. Jag måste få koppla av. Slippa höra deras tjafs. Slippa tjata om allt. Några dagars ensamhet på min semester kräver jag. Annars är kanske alternativet att vara hos pappa helt och hållet. För att jag inte orkar vara ensam mamma längre. För tänk vad "bra" en del pappor har det. Betala sina 1273:- i månaden per barn och sen inte ha ett dugg ansvar mer. Varken ekonomiskt eller praktiskt. Skulle kunna skriva en hel roman om det här. Men det tänker jag inte.