Något av det mest påfrestande i min lilla värld.... är släktkalas. Det händer inte så ofta, tre gånger om året ungefär. Jag gruvar mej hela dagen för att jag måste ge mej av. Speciellt nu när jag har semester, jag hatar att klä mej fint, köra halva Skåne runt för att hämta upp min gamla mamma och min dotter som iofs tagit sej en bit på vägen. Hon var nämligen på ett av sina sällsynta besök hos sin pappa. Väl framme fick vi vänta ytterligare en timme innan alla gäster behagade dyka upp, trots en i förväg överenskommen tid. Ganska nonchalant. Nu var det inte varm mat denna gång, men det visste vi ju inte. Det blev sallad. Nåväl, äntligen dags att äta. Då händer samma fenomen som alltid. Alla gäster som tillhör den ena släkten så att säga trycker ihop sej vid matbordet, dom sitter nästan ovanpå varandra, bara dom får sitta ihop. Jag och gamla mamma hamnar som vanligt vid soffbordet och möjligtvis en person till. Sen sitter dom vid matbordet och pratar enbart med varandra enbart om saker som dom känner till, olika personer och händelser. Jag och gamla mamma är helt utanför och har ingenting att tillägga. Mamma hör lite dåligt så jag sitter alltid av tiden utom lite kommentarer då och då till mamma. Egentligen är dom andra ganska oförskämda. Men jag har helt enkelt ingenting att säga dom och dom har ingenting att säga mej. Detta handlar inte om några nya bekantskaper, den "släkten" har jag haft i 20 år. Igår fick vi vänta länge på kaffet, inte heller något ovanligt, det tog minst två timmar efter att vi ätit upp tills man äntligen fick lite kaffe, det är nämligen bara det jag väntar på innan jag kan göra min sorti. Har jag kört så långt vill jag f-n i mej ha kaffe innan jag kör hem. Kaffet sätts på.... värdinnan är ute med sina rökande släktingar och värden sitter hos dom resterande släktingarna vid det trånga bordet. Och jag väntar.... o väntar.... o väntar och JA!! Vi får kaffe. Efter kaffet är urdrucket brukar jag och mitt sällskap, min gamla mamma och mina två barn tacka för oss. Sen har jag ett antal mil, först köra och lämna mamma, sen köra barnen till sin pappa, för ovanlighetens skull faktiskt, men där var några nästkusiner dom gärna ville träffa. Så det tar ca en och en halv timme för mej att ta mej hem. Djupa suckar. Över för denna gången. Varför håller man på så här? Jo... för att det hela handlar om min bror, det är där vi här. Det är egentligen bara vid födelsedagar vi träffas, det var alltså en sådan vi firade igår. Han och gamla mamma är den enda släkt jag har, ska jag tacka nej blir jag och barnen helt ensamma. Och jag vill ju gärna att barnen ska ha kontakt med sin morbror, moster och kusiner. När vi träffas hos mej är det ju bara vi. Då brukar vi prata med varandra, vid tillfället igår sa jag egentligen bara hej och grattis och tack och hejdå till min bror. Så det blir nog till att fortsätta. Ser inte riktigt någon annan lösning på det.