Idag skickade jag en liten present till min väninna A i Jönköping. Jag köpte ett armband i en rolig smyckesaffär som heter viva la diva. Hon fyller 43 på söndag nämligen. Vi har varit vänner i 33 år... vår vänskap började på ett märkligt sätt, kanske inte märkligt egentligen, men märkligt att den håller i sej... vi började nämligen brevväxla som 10-åringar. Jag hittade en brevväns-annons i min mammas veckotidning. Och sen dess har vi bytt åtskilliga brev. I början skrev vi ofta, nu blir det kanske en gång i månaden, om man räknar på ett snitt på ett i månaden i 33 år har vi säkert skrivit 500 brev till varandra. Vi är nog dom enda i Sverige som fortfarande skriver BREV för hand, inte mail. Vi känner varandra utan och innan. Har följt varandra genom glädje och sorg. Min första helg på semestern kommer hela familjen ner. Vi har nämligen jämngamla barn, hennes son föddes i juni 1988, min i januari 1989, hennes dotter i december 1990, min i januari 1991. Skillnaden är att hon fortfarande lever med mannen som är pappa till barnen. Det förstår jag, för han är en trevlig man... Det är dom vännerna jag haft allra mest glädje och stöttning av. Har alltid känt mej välkommen dit, A har alltid sagt att jag kan komma ett par dagar om jag behöver det... och det har hänt också. Var farligt nära en gräns för några år sen, gränsen för hur mycket man kan orka gå igenom. Då åkte jag iväg, tog bilen och körde upp och kom till en härlig familj, en familj som fungerar. Det kan man behöva få uppleva ibland. Dom är lätta att prata med, människor som bryr sej.