Vaknade i natt vid fyra - vargtimmen som den kallas. Då bara snurrar alla tankar i huvudet och jag har mest katastroftankar, riktigt jobbigt. Vet inte varför jag känner så, kanske för allt som händer. Saknar min lilla Svala. Funderar på jobbet, om det blir någon fortsättning efter sommaren eller om jag ska ut och söka annat igen. Ekonomiska katastroftankar såklart, funderar på hur det ska gå med J:s lägenhet. Undrar över när mitt liv ska bli lite mer "normalt", ett jobb där jag kan känna mig trygg, inte en massa stora saker som man måste ta itu med. Men jag är väl i en sån period i livet som t ex med J:s lägenhet, det var ingen tvekan att jag skulle hjälpa honom med lägenheten, att jag skulle stå för lånen så att han fick någonstans att bo när han skulle plugga. Och jag tror inte detta varit någon dålig affär, förutom att han haft det tryggt med bra bostad hela tiden så ser jag ju nu att alla lägenheter har gått upp jättemycket i pris sen vi köpte för fyra år sen.
Idag ska jag upp på stan, har bara promenerat igenom de senaste veckorna, kanske månaden, på väg till tåget. Men har några ärenden att uträtta, ska också handla mat, S jobbar men vi ska äta ihop ikväll vilket vi inte gjort på ett tag.