Ledig fredag

Har nu tre välbehövliga lediga dagar. Det nya jobbet börjar i slutet på mars för ett gäng och jag och ytterligare ett gäng börjar i slutet på april. Jag önskar jag var med i första gruppen för jag är så trött på butiksjobbet. Vårt schema är så grymt orättvist. Vår chef väljer liksom ut vilka som ska få jobba, nu har jag inte haft en enda helg eller lördag på fem veckor och det är ju då man tjänar pengar. Jag har enbart fått veckodagar och min lilla tjänst utan ob blir ju ingen lön man kan leva på. Hade det inte varit för att jag ska sluta (vilket hon inte vet ännu) så hade jag ju inte godtagit det. Men jag orkar inte bråka den här tiden som är kvar. För bråk blir det när man hävdar sin rätt. Hon är liksom van vid att styra och göra som hon vill utan att någon ska ha en åsikt. Och så blir man straffad. Att sånt här får pågå är inte klokt men nu ska jag ju som sagt sluta och jag kommer inte att sakna det. Jag kommer däremot sakna lilla T men hon söker också annat. Jag har så svårt för att koppla bort det jag känner och sätta upp en glad och serviceinriktad fasad, jag är för mycket känslomänniska. Jobbigt att dölja och sätta på sig en mask. Dessutom vill jag kunna diskutera och ha en rak dialog. Jag hatar det här att man ska gå omkring och undra. Jag känner att jag inte passar in. Jag hoppas verkligen det blir annorlunda på nya jobbet. Där kommer jag att jobba heltid och vi kommer att ha ett rullande schema så jag behöver inte gå omkring och bevaka min rätt och bli ledsen och irriterad över hur det ser ut. Det är min förhoppning i alla fall.
Igårkväll knackade det på min dörr och utanför stod en polis.... men det var S:s kompis M som nu jobbar som polis här i stan, hon och en kollega var på ett ärende i mitt hus och hon passade på att säga hej till mig, jag kramade om henne i uniform och allt, hon är ju lätt världens sötaste polis. Jag blev så glad att hon knackade på.