Igår kväll ringde E mig, jag förstod att något hade hänt, trodde kanske det handlade om hennes bror, men det var en arbetskamrat till henne som hastigt gått bort. En kille i 30-årsåldern från Syrien som jobbat som språkstödjare till elever från andra länder. Han var mitt uppe i sitt liv, var väldigt omtyckt och som E sa, en riktig glädjespridare. Alla är chockade. Det är så orättvist. Och som alltid när chockartade saker sker börjar man tänka på hur man lever sitt liv. Om man uppskattar livet eller om man är sur och gnäller över småsaker. Man har alltid ett val. Kan en kille från Syrien som flyr från krig skapa sig en ny tillvaro, lära sig ett nytt språk, skaffa ett jobb och glädja andra människor kan vi som redan har allt det där göra något bra av våra liv. Det finns så mycket gnäll och otacksamhet omkring oss. Människor som bara kräver och som gärna skyller allt på andra och då gärna på de som flytt från krig och elände. Hur skulle det vara om vi behövde fly från ett bombat samhälle och splittra vår familj och börja om i ett annat land med nytt språk och kanske inte känna någon?
Nu till något annat, har varit en späckad vecka och så har jag ju beredskap också. Har ändå varit rätt lugnt på den fronten, några samtal om sjukanmälningar varje dag, har bara blivit väckt två gånger. Hoppas helgen blir lugn. Våren har gjort ett uppehåll, igår regnade det jättemycket men vi är ändå inne i andra halvan av mars och det är mycket ljusare ute och det ger ändå ett hopp.
Längtar tills jag får träffa Dante, om mindre än två veckor bär det av. Han är så rolig, har upptäckt att man kan få uppmärksamhet från mamma och pappa inte bara genom att gråta utan genom att skrika av glädje! Han skrattar så han kiknar när mamma skojar med honom, t ex försöker lära honom att säga mamma, det tycker han är extremt roligt. Älskade unge.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Ja, det gäller verkligen att veta vad vi vill göra med våra liv. Helt lätt är det inte utan många gånger rullar det bara på i gamla hjulspår.
Förstår att du längtar efter att träffa Dante. Det händer ju så mycket i deras utveckling hela tiden. Jag är så glad över att vi har lilla S så nära som vi har. I dagens samhälle när ungdomarna flyger och far är det ingen självklarhet längre att alla bor på samma ort.
Kram och ha en härlig lördag!
Ja Dante har utvecklats mycket sen de två månaderna jag var uppe sist. Ska bli jättespännande att träffa honom igen ❤
Kram
Det är nog nyttigt att fundera över just den frågan ibland. Självklart har vi rätt att tycka att vissa saker är jobbiga men i det stora perspektivet kan vi behöva inse att vi har det väldigt bra jämfört med många andra. Samtidigt är det inte helt lätt för det kan ge problem om vi inte låter oss känna vår egen frustration. Jag tror att vi måste få ge uttryck för den och sedan tänka att trots allt lever vi ett bra liv :D
Klart att du längtar efter Dante. Så är det nog för de flesta mor- och farföräldrar :D
Kram
Ja absolut får man tycka saker är jobbiga, vi har alla våra ok att bära. Men många har det väldigt bra utan att tycka det själva. Det är så lätt att skylla på andra och inte ta ansvar över sitt eget liv.
Kram
Post a Comment