Funderar igen. Jag gör det emellanåt. Nu handlar det om singellivet jag lever. Har ju varit singel i ganska många år, de förhållanden jag haft efter min skilsmässa har jag avslutat själv. Jag erkänner att det ibland finns en saknad. Jag kan bli avundsjuk på de som är två och som har ett bra förhållande. Speciellt nu när barnen är vuxna och utflugna och jag kan undra hur det känns att ha en person som man vet finns där, som vill en allt gott och som man kan planera saker ihop med. Jag har läst lite inredningstidningar på sistone och är helt förundrad över de som t ex har ett fritidshus och som berättar sina planer och sin gemenskap och det självklara med att vara två. Jag har ingen aning om hur det känns. Jag har varit ensam så många år med barnen och tyvärr haft dåliga erfarenheter av att samarbeta och ha tryggheten att vara två föräldrar.
Tänk vad skönt att t ex kunna planera en semester ihop, att inte behöva känna oro över ekonomin om det strular med ens jobb. Sen är jag nog en ganska självständig människa som gärna tar mina beslut själv och gärna vill klara mig själv. Jag har nog blivit sån efter allt jag gått igenom. Jag vill aldrig mer vara i en situation där en annan person kan ha sådan makt att styra i mitt liv och jag minns alldeles för tydligt känslan av vanmakt att inte veta var jag ska bo, hur mycket jag ska få vara med mina barn, om jag ska klara min ekonomi med mera. Tyvärr har jag nog tagit mycket stryk av det.