Tisdag

Usch det är inte roligt att vakna till nyheter om missiler från Nordkorea över Japan. Jag blir rädd. Jag lider med det japanska folket och är såklart rädd för J:s del. Det är väl mamman i mig, jag vill skydda mina barn och jag vill inte att han är så långt iväg. Samtidigt är det också farligt för hela världen. Det är inget jag kan göra något åt, bara hoppas att FN ihop med Sydkorea och USA på något sätt kan få stopp på det. J själv är inte rädd.
Steget till mina andra känslor när det gäller mitt dagliga levebröd är långt, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.... mer än att hade jag varit yngre hade jag såklart tagit mig därifrån. Jag mår ju inte bra av att jobba där. Själva jobbet är roligt och t ex i lördags när jag och T jobbade ihop och allt gick jättebra, då känns det hur bra som helst. Sen när man kommer till jobbet på måndagen så raseras allt. Inte ett ord om hur bra det gick utan bara klagomål. Jag är en rak person och skulle så gärna vilja säga rakt ut precis vad jag tycker och tänker, men jag måste lägga band på mig. Jag är i beroendeställning, hennes maktutövande kan förändra så mycket för mig, man kan få sämre schema om man säger vad man tycker. Alltså detta är helt galet.